Sista tiden på resan

Då var sista dagen på denna resa kommen. Vi lyfter ikväll ifrån Rio de Janeiro, landar i Paris imorgon på förmiddagen och sedan efter sex timmars väntan så går planet till Stockholm.

Vi har hunnit med en del skoj i Rio, dock inte det mest uppenbara. Vi har till exempel inte sett Kristusstatyn än men efter två försök och en fullpackad dag så stod förhoppningarna till den sista dagen men vi kände att det är dumt att stressa då. Visserligen hade vi hunnit men vi tog en sovmorgon istället. Det är därför jag sitter och skriver det här kl 0745 och vi ska käka frukost om en kvart…

Första försöket till Kristusstatyn var när vi kom dit och det var fyra timmars kö vilket vi inte kände för. Försök nummer två gick mycket bättre. Vi tog en taxi till tågstationen som leder upp till statyn. Nästa lediga tåg var om en timme vilket får anses vara helt ok så vi köpte våra tågbiljetter och sen gick vi och satte oss i vänthallen. Tågen går var 20 minut och när tågen inte är fulla så plockar dem folk som får åka med tidigare. Vi försökte men fick inte följa med . Men när vi väl står i kön för att komma upp så börjar personalen ropa ut meddelanden och folk i kön sätter sig på golvet. Självfallet är allt på portugisiska så jag och Pia förstår inte mycket. Efter ett tag så berättar dem det dock på engelska och då visar det sig att alla avgångar är inställda. Vi får ingen anledning men vi ska gå till biljettkassorna för att få tillbaka våra pengar. Så där sket sig det besöket. Jag fick senare reda på att ett träd hade fallit ner över spåret eller om det hade dragit ner elledningen till tåget men upp fick vi ju inte åka så det spelade inte så stor roll. Så vi tror inte kristus vill träffa mig och Pia så det är lika bra att hålla sig där ifrån och om inte annat så har vi en anledning till att åka tillbaka till Rio.

Igår hade vi en fullpackad dag däremot. Vi hade skrivit upp oss på att åka på en favelatur på förmiddagen och på eftermiddagen var vi anmälda till hanggliding. En favela är typ en kåkstad eller en stadsdel där regeringen inte har mycket att säga till om. De leds ofta av olika gäng eller knarkbossar och det fanns tydligen en bit över 500 favelor i Rio. Nu är det nere på runt 200 om jag minns rätt då förhållandena har blivit bättre och diverse politiska anledningar. Vi besökte två stycken favelor, Rocinha och Vila Canoas som är två ”bra” favelor där regeringen har gått in och städat upp och slängt ut alla kriminella och liknande. Rocinha var den större av dem två med en officiell befolkningsmängd på ca 70 tusen men inofficiellt bodde det säkert över 100 tusen människor där. Dem hade fyra farbara vägar, resten var trappor och små gångar. Vi åkte upp genom ett rikemansområde för att komma dit och sen åkte vi ner igenom favelan och kom ut på andra sidan. Vi var även ute och gick en sväng på gatorna där och jag trodde aldrig jag skulle gå runt med en kamera och typ 300 SEK på mig i fickan i en favela efter att ha sett Guds Stad.

Guds stad är en film som handlar om några killar som växer upp i en favela och hur knark och kriminalitet är vardag för dem. Men samtidigt så är ju inte alla kriminella utan det är ju bara en bråkdel av alla som bor där som faktiskt håller på med det. Det var även den första frågan vi fick på turen; vad har ni för bild av favelan? Jag svarade att jag hade sett Guds stad, någon annan nämnde Tropa de Elite som handlar om polisen som intar favelorna när dem ska ”renas”.

Den andra favelan, Vila Canoas var en mycket mindre favela med endast 3000 invånare där de kriminella aldrig hade fått fäste då det finns för få utvägar från stället. Här fick vi först besöka en skola dit pengarna går som vi betalade för turen vilket kändes bra så att allt inte gick till guiden även om hon var suverän. Men det känns ju bra att man hjälper till när man ändå besöker dem som har det sämre. Tyvärr hade alla barn sommarlov så det var endast lite lärare kvar, typ en men det var intressant att se var pengarna går till. Efter det fick vi en ingående blick i favelans inre vilket var häftigt. Många favelor är byggda på sluttningar då det var där man fick bygga i början för länge länge sedan och det har hållt i sig tills nu. Så oftast finns det en utväg både uppe och nere i staden. I Vila Canoas så har dem byggt staden nedåt från vägen sett och ner till en vägg som skiljer favelan en av Rios golfbanor.

Vi började med att gå ner för en liten trappa till deras torg som var väldigt litet för att sedan fortsätta ner i gångarna/gatorna. Det är verkligen trångt och inte alltid så högt i tak. Vi gick en sväng där inne/ute och gick förbi en av tre kyrkor dem hade i området. Vi gick även förbi en pub som dem hade byggt upp för turisterna som låg precis vid gatan.

Favelaturen var väldigt intressant och det var det jag hade sett fram mest emot i Rio. Jag var på Marco redan i Argentina för att se om det skulle bli något och sådär. För även om jag hade förstått att alla inte var kriminella så är det ju ändå en föreställning man har från just filmerna jag har sett om Rio. Och som sagt, guiden var suverän och hade väldigt mycket att berätta och kunde prata förståelig engelska.

På eftermiddagen var det hanggliding som stod på schemat och inte paragliding som jag har skrivit på facebook. Skillnaden är att i hanggliding hänger man under en ”drake” eller ett segel medans i paragliding hänger man i en typ fallskärm. Det var Pias initiativ att vi skulle göra det och även om jag inte hade något sug efter att göra det så ville jag ju vara på plats för Pias skull när nervositeten kommer på henne så då kunde ju även jag göra det.

Vi blev upphämtade av två chaufförer vid hotellet och vi satte oss i dödskabben. En gul bil som inte var en taxibil, hur ofta händer det lixom? Vi förföljde den andra bilen och gubben som körde skulle verkligen inte sitta bakom ratten. Han låg ofta mitt i mellan två filer på vägen, trängde sig allt för ofta och körde hackigt som tusan men vi överlevde resan till kontoret. Där fick vi signera lite papper som sa att till de olyckor som kan hända så är det stora skador och dödsfall. Det var bara att acceptera och se glad ut för att sedan sätta oss i dödskabb nummer två för att ta oss upp på berget där vi skulle starta.

Vägen dit var slingrig och med en hastighetsbegränsning på 40 kilometer i timmen. Vi snittade 60, gjorde dumma omkörningar och chauffören verkade inte vilja sakta in när det svängde vilket det gjorde typ hela tiden. Vi insåg att bilåkandet nog var den största faran på denna utflykt och att hoppa ner för ett stup med ett segel ovanför huvudet kändes som en bra lösning för att slippa åka bil tillbaka.

Vi åkte in i en nationalpark som Marco hade avrådit oss att åka till då Dengufebern tydligen var på uppgång där. Där fick vi sedan en fin utsikt över en av Rios stadsdelar med tillhörande strand. Vi var sex stycken som skulle hoppa och jag och Pia blev placerade i grupp två som fick vänta på att våra instruktörer först hoppade med dem andra, sedan åkte bil upp igen för att sedan göra om samma sak med oss.

För att hangglida så tar man sig upp på en bergstopp. Sen springer man ut över kanten och hoppas att vinden fångar upp en och så glidflyger man ner och landar förhoppningsvis där man hade tänkt. Det känns fel men kändes så rätt när man väl var i luften. Det var en jättehäftig upplevelse även om den stadsdelen vi såg kanske var lite tråkig men väl värt dem 300 reals det gick på.

Dock efter att dem tre första hade hoppat så fick vi vänta i halvtimme kanske. Pia var ju nervös redan på vägen upp och vi hade lovat henne att hon inte skulle hoppa sist och före mig. Ner det väl var vår tur så stod tydligen jag först i kö för att hoppa, sen Lisa som också var med i vår grupp och sist skulle Pia få hoppa förstås. Dessutom kom inte hennes guide/instruktör med dem andra två utan kom något senare. Men hon gjorde det ändå och kom nerseglandes lite efter oss andra med ett leende på läpparna.

Så det är ungefär det som har hänt här i Rio. Vi har förstås ätit väldigt mycket god mat, ofta har det blivit arabiskt/libanesiskt då det finns gott om de restaurangerna här. Det har inte blivit så mycket badande eller solande men färg har vi fått iallefall. Vi såg till att packa väskorna igår så nu är det inte så mycket kvar att göra än att vänta ut tiden innan vi beger oss till flygplatsen.

Löpning i Rio

Då var årets första löprunda avklarad och gud vad skönt det var. Jag och Sofi stack iväg klockan 0730 imorse och sprang till ena änden av Copacabana stranden och sen tillbaka till hotellet som ligger ungefär på mitten. Vi klockade in på 25-30 minuter kanske på fyra kilometer ungefär.

Boken Born to Run har gjort mig så sjukt sugen på att springa och dessutom ställt all min kunskap på tvären. Innan trodde jag, som många andra, att riktigt bra skor behövs och gärna med mycket dämpning om man springer mycket på asfalt. Jag som dessutom pronerar, dvs böjer ut foten när jag landar behöver specialskor för detta. Men i boken så skrivs det mycket om ett mexikanskt folk som heter Tarahumara som kan springa långt med endast sandaler på fötterna och på bergiga stigar. Dem intervjuar dessutom en massa folk och kommer i slutändan fram till att löparskor förstör mer än det gynnar en löpare då foten ger så pass bra dämpning ändå eftersom den är uppbyggd för det.

Så inför kommande löpsäsong med start idag tänkte jag för det första inte införskaffa ett par nya löparskor för mina pronerande fötter, som tydligen kommer sig av att jag springer med skor, utan jag kommer köra med förra årets skor som jag ändå bara har sprungit 30-40 mil i och så ska jag se till att införskaffa ett par barfotaskor som jag kan springa i. Till en början ska jag ta det ganska försiktigt men med förhoppningen om att jag kan löpa i dem endast efter ett par månader.

Det kanske låter konstigt att hoppa på något efter att ha läst en bok men precis som folk slutade äta snabbmat efter att ha sett Super Size Me så gav den här effekt direkt. Löpturen på stranden imorse gick utan skor och på tillbakavägen sprang vi en bit på asfalt utan problem.

Annars har vi spenderat en heldag i Rio nu och vi tog en taxi till tåget som går upp till Kristusstatyn endast för att få informationen att alla tåg de närmaste fyra timmarna är fulla så de hoppade vi över. Vi tog istället en buss för att åka till den botaniska trädgården men efter att ha åkt ett tag så insåg vi att vi behöver Lonely Planet boken för att ha en chans att hitta i staden och vi var ändå i våra kvarter så vi hoppade av och gick hem till hotellet. Hämtade boken och gav oss ut på jakt efter pankakor.

Eftersom ingen av oss läste tillräckligt noga så fick vi det roliga beskedet på plats att restaurangen var stängd på söndagar men vi tog en intilliggande restaurang och beställde in varsin smörgås. Därifrån gick vi sedan till Ipanema som är nästa strand/område där det var hippimarknad så där gick vi runt ett tag innan vi återvände hem och där är vi nu. Så vi har inte fått så mycket gjort men imorgon ska vi göra ett nytt försök med Kristusstatyn och dagen efter ska vi till en Favela med inhemsk guide och se hur de har det där. Sen dagen efter det så åker vi hemåt. Men jag återkommer med färska intryck så fort jag har några att delge. Och förlåt för all löpning men kände att jag var tvungen att skriva av mig, jag var i eufori när vi kom tillbaka efter löpturen och då hade vi ändå tagit trapporna upp till våning fem. Men det kändes så skönt att få springa igen.

Paraty

Sitter i Paraty där jag och Pia har haft en dag för oss själva. Pia tog sovmorgon medans jag satt utanför hotellet och läste Born to run, en bok om att löpning så just nu är jag väldigt sugen på att komma igång med löpningen men är rädd för att vädret hemma kommer sätta stopp för dem planerna. Får springa lite på löpbandet på jobbet tills snön försvinner, om det finns nån. Det blev inte bättre av att jag ser åtskilliga personer jogga förbi på andra sidan gatan.

De flesta andra har idag varit ute och åkt båt i skärgården men eftersom Pia lätt blir sjösjuk så valde vi att stanna kvar på fast mark. Dessutom med det vädret vi hade igår kväll så var vi inte speciellt sugna på att chansa heller även om det hade blivit inställt vid ösregn. Vi har istället varit en sväng på stan och kollat runt lite. Lite samma känsla som i Vadstena på något vänster, gammalt och kullersten i stora delar av staden. Vi käkade lunch på någon restaurang som såg shysst ut till en början men där vår servitör verkade ha rökt på. Vi plockade även ut mer pengar då dem verkar gå åt här i Brasilien. Men så har vi bott på två olika hotell för egen penning också vilket har ökat omkostnaderna. Sen satt vi en stund vid stranden och läste lite och drack gott.

Vi hade vår sista bushcamp, tillika bussnatt, på vägen hit till Paraty. Dem andra har sin sista bussnatt ikväll för imorgon åker vi till Rio de Janeiro och där bor vi endast på hotell ett kvarter från stranden enligt ryktet. Vägen hit från Foz do Iguaco var lång, vi lämnade staden klockan 0800 för att sedan sluta åka klockan 2330 för att sedan fortsätta vid 0700 och så åkte vi ända fram till 1830 ungefär. På vägen andra dagen var det dessutom en olycka som stoppade upp all trafik på motorvägen i tre timmar . När vi väl rullade förbi var det först en långtradare som hade vält och sen ytterligare tre långtrader som var inblandade så det tog ett tag att fixa iordning allt och de var ju inte klara när vi rullade förbi. Vi rullade sen igenom Sao Paulo som verkade fräshare än vad jag hade förväntat mig men så såg vi förvisso endast motorvägen igenom staden med närliggande kvarter. Dock tog det sitt tag då staden är stor, riktigt stor.

Imorgon bär det av till Rio de Janeiro som sagt för att där spendera fyra dagar och fyra nätter innan vi flyger hemmåt. Vi ska upp till Jesusstatyn (ett av världens underverk), Sockertoppen/arna (vad nu det är) och så vill jag in i en Favela. Det sistnämnda är dock inget jag kommer att göra på egen hand för den som blev orolig utan Marco skulle fixa både bil och guide till dem som ville. Ha en trevlig helg så återkommer jag förhoppningsvis med intryck ifrån Rio de Janeiro om någon dag eller så.

(Återigen så är jag en dag sen med inlägget, jag sitter just nu på hotellet i Rio de Janeiro och postar detta)

Småkryp och vattenfall

Först tänkte jag berätta att Foz do Iguaco, staden bredvid vattenfallet är fullt med kryp. Åtminstone är vår camping och speciellt vårt rum det. Jag har hunnit kliva på en skalbaggeliknande sak som var lite större än halvdecimeter, krossat en kackerlacka, som även den var väldigt stor, som satt i taket ovanför sängen och nu precis dödat en spindel av modell större. Precis bakom mig där jag sitter nu sitter det även en, vad jag skulle kalla, nattfjäril på en halvdecimeter.

Campingen vi bor på har dock varit lite dålig, utöver alla djur. Det ösregnade inatt och det regnade in i vårt rum på flera ställen bland annat droppade det i sängen. Dem har inte tömt papperskorgen på toaletten och det är där man lägger alla papper man använder på toan så det är inte jättefräscht. Dessutom lämnade vi in tvätt och när vi idag frågade om den var klar så blev det lite stressigt, då hade dem tydligen glömt att hämta all tvätt från tvätteriet. Smidigt av dem men vi har fått tillbaka den nu iallefall.

Men fallen var åtminstone bra. Vi tog den lokala bussen dit och sedan åkte vi buss igen till fallet på området. Iguassu fallen är uppdelade på två sidor, den brasilianska och den argentinska sidan och vi var endast på den brasilianska sidan. På brasilianska sidan får man tydligen se överblicken medans på den argentinska sidan så är man typ i vattenfallen. Men vi kände oss nöjda med den brasilianska sidan.

Dock så var det lite omständigt på området, vi skulle först äta vilket man gjorde längst bort, förbi vattenfallet och sedan åkte vi tillbaka en bit med en av bussarna för att sedan återigen gå tillbaka till restaurangområdet . Det hela berodde på att vi kom dit vid lunch och var hungriga så vi började med att äta och sedan så för att få den bästa upplevelsen så bör man se vattenfallen komma mot en så då fick vi åka tillbaka en kilometer för att sedan gå den sträckan vid fallen. Det var kanske inte resans höjdpunkt men det var värt att se ändå.

Imorgon lämnar vi Foz do Iguaco för att ta oss till Paraty som ligger fyra timmar från Rio de Janeiro. Det ska tydligen bli den längsta bussresan hittills men vi åker så sent som 0800 på morgonen så risken är väll att vi åker långt in på natten. Vi har en bushcamp på resan och dagen efter så ska vi passera igenom Sao Paulo som tydligen ska vara en riktig mardröm att köra igenom så vi får väll se hur det går men vi har ju Marco med oss så då ska allt gå bra.

Nåja, det var nog allt för denna gång. Imorgon är det bara en vecka kvar innan vi lämnar Sydamerika och tar oss hem till kalla Sverige men det ser jag fram emot.  (Dock så hade vi inget internet i Foz do Igauco så det här postas i Paraty och det är nu mindre än en vecka kvar tills vi åker hem. Yay!)

Foz do Iguaco

Då var man i Brasilien som är sista landet på resan. Här ska vi vara i 10 dagar innan flyger går hemmåt mot kalla (eller?) Sverige. Vi har för andra stoppet i rad valt att hyra rum som ni säkert har läst i Pias blogg. Men det är ganska skönt att kunna göra det och slippa att sova på bussen. Bussen sover vi på när vi har bushcamp, det vill säga när vi parkerar någonstans mitt ute i ingenstans för att sova innan vi fortsätter dagen efter med att åka buss. Men vi känner att vi har pengarna att lägga på rum när vi ändå är ett tag på ställen och man sover oftast mycket bättre. Det är ändå vår ”förlovningsresa” som Pia så fint kallade det för ett tag sedan så då får man lyxa till det lite grann.

Resan från Paraguay och Asuncion som var en väldigt fin stad med mycket grönt till Brasilien och Foz do Iguaco gick bra och gränsen gick nog smidigare än någon vågat hoppats på. Vi samlade in alla pass för att stämplas ut ur Paraguay och sen åkte vi över en bro och fick fylla i en immigrationslapp på andra sidan och sedan köa lite snabbt för att få stämpeln i passet. Det var den sista passkontrollen på denna resa och den smidigaste också. Efter detta är det bara i Paris när vi ska in i Schengen och sen in i Sverige men då vet jag inte om det är någon passkontroll, det visar sig.

I Asuncion gjorde vi inte så mycket, vi var och shoppade åt Pia lite i tre olika shoppingcentrum och kvaliten sjönk med varje besök. Det första vi var i var sjukt fint och väldigt dyrt. Nästa var i en bättre prisklass och det var nära att jag köpte ett par nya löpardojjor men det var endast 200SEKs skillnad och det var ett par trängskor vilket jag inte vet om jag behöver så det blev inget. Dem kostade för övrigt 700SEK ungefär så de var inte jättebilliga ändå. Det sista köpcentrumet var sämst kvalite och riktigt risigt men vi har varit där åtminstone. För att ta det i Göteborgstermer; NK, Nordstan, Angereds Centrum typ.

Nu har vi även bytt språk från spanska till portugisiska och det är tydligen större skillnad än man tror men jag kan ju inte så mycket spanska från början så det ska nog gå bra det här med. Jag har ju tio dagar på mig att lära mig att beställa öl och kött samt att säga tack.

Imorgon är det dags för Foz do Iguaco från den Brasilianska sidan och dagen efter från den Argentinska sidan förhoppningsvis. Utöver det vet jag inte vad vi ska hitta på, vi bor på en camping utanför staden, tar 40 minuter att gå in till staden så det är inte jättelångt ut. Ikväll är det pinkfest då vi alla måste/bör ha något rosa på oss. Utöver det så har värmen sjunkit något sen vi kom in i Brasilien, i Asuncion var det ca 40+ under dagarna men här är det lite svalare. Så pass att man kan sitta ute i skuggan och blogga, förvisso med tillhörande öl bredvid sig. Ikväll äter vi dessutom buffé, tro det är köttbuffé, som kommer kosta 30 Brasilianska Reail vilket man tar gånger 3,2 eller 3,5 beroende på hur snabb i huvudet man är.

Men nu är det dags att göra sig iordning för festen så ha det så bra återkommer jag någongång med nya intryck från resan. Om 10 dagar sitter vi på flyget på väg till Sverige så det är inte så mycket kvar men det kan jag ha skrivit tidigare.

Paraguay

Då har vi bytt land igen och befinner oss nu i utkanten av Asuncion, Paraguay där vi bor på baksidan av en restaurang. Resan hit bestod av en jättelång raksträcka, säkert 50 mil rakt fram, och med en jäkla hetta. Dessutom var det bushcamp mitt i allt i hop men nu är vi framme. Vi har inte sett så mycket än men imorgon ska vi in till staden och shoppa lite åt Pia. Sen bär det vidare av mot Brasilien och Igazu fallen

Idag, den 4 januari 2013, offentliggjorde även jag och Pia att vi har förlovat oss. Dock skedde själva förlovningen redan den 17 december 2012 i Cuzco, Peru. Samma dag som vi kom fram till Machu Picchu och även samma dag som Pias föräldra förlovade sig. Sammanträffande eller ”meant to be” är frågan. Det hela var inte särskilt romantiskt utan frågan kom på hotellrummet när vi återvänt till Cuzco och inte uppe på Machu Picchu.

Salta

Då har vi lämnat den höga höjden som har ställt till med så mycket tråkigt och tagit oss ner till 1200 meter och Salta i Argentina. Det är en helt annan standard här än det har varit på tidigare resan. Hus är färdigbyggda och ser beboliga ut, folket ser modernare ut och Salta i sig verkar vara en väldigt trevlig stad och det känns som att man är i Spanien och inte i Sydamerika men det är ganska skönt efter en så pass lång tid. Det känns lite som att komma tillbaka till civilisationen.

Det är förståss även nytt år så god fortsättning på er. Vi firade nyåret på hotelltaket/utanför rummet (det är typ samma sak här) i goda vänners lag och vi satt och kollade på blixtarna som lyste upp kvällshimlen innan tolvslaget. Det åskade jättemycket i flera timmar men man såg mest blixtarna och hörde sällan några smällar. Försökte fota men det gick sådär med den saken.

Här i Salta finns det mycket att göra om det inte vore för att det är nyår då det mesta verkar stängt idag. Vi har skrivit upp oss på anmälan för ridning men lapparna i receptionen säger emot sig själva, den ena säger att anmäl er här och den andra säger att det inte blir något så vi får väll se. Ridningen är, om det blir något, den andre januari så vi har ett dygn på oss.

Vägen från Potosi till Salta var ganska lång och vi höll oss förvånansvärt högt länge. Potosi ligger på nästan 4000 meters höjd över havet, någon sa att vårt hotell låg på 3999 m.ö.h. men jag vet inte om det stämmer. Dock hittade vi en restaurang som heter 4060 som ligger just så högt över havet så där omkring var vi. Resan började med att vi åkte uppåt för att sedan sjunka lite under dagen men nattstoppet, bushcampen, blev ändå på 3600 meter över havet så vi sjönk knappt 400 meter första dagen. Då hade vi dessutom passera gränsen Bolivia – Argentina där Pia nästan svimmade efter att ha stått upp i typ två timmar, hon mår bra nu och jag tog hand om henne på plats så ingen behöver vara orolig längre. Gränsen var inte världens finaste gräns men det fyllde ju sitt syfte. Dem hade en mobil röntgenmaskin, eller en röntgenmaskin i en skåpbil där vi körde igenom alla våra väskor för att en kille i bilen skulle kunna sitta och sova under tiden. Men det är bara att göra som dem vill annars får man stanna typ. Men gränsen gick ändå relativt smidigt, vi är ändå 50 personer och två stora rosa bussar.

Dag två på bussresan gick nedför hela tiden och utan att det var serpentinvägar vilket kändes lite udda. Men vi tog oss ner 3600 till 1200 tror jag på en förmiddag och andas nu helt normalt. Nästan så man känner hur tjock luften är här när man andas ner den. Här kan man dessutom gå, springa och äta utan att bli andfådd. Livet är underbart ibland.

Jag har nu även köpt ett par flipp-flopps efter att ha slängt mina tygskor efter en blöt busslunch. Innan har jag gått runt i mina vandringskängor i ur och skur, oftast har det dock varit soligt och varmt. Men nu är det slut på det för nu har jag ett par grå/ljusblå flipp-flopps.

Igår när vi kom till Salta så letade vi upp en tvätteria där vi lämnade in all smutstvätt och vi får, förhoppningsvis, tillbaka allt imorn den andre. Efter letade vi upp närmsta restaurang som låg 10 meter år höger där vi beställde in mat och dryck. Jag beställde in en pizza och en öl. Pizzan var närmare en familjepizza och ölen var på nästan en liter så jag blev skapligt mätt efter det hela men jag hade knappt ätit något på bussluncherna innan så det behövdes.

Nu ska vi sortera lite bilder till hemkomsten, vi vill tydligen ha ost och kex när vi kollar på bilder också. Men god fortsättning på er alla och så får vi ser när det här inlägget dyker upp på bloggen. Internet här på hotellet verkar inte vara någon höjdare så vi får väll se.

Saltöknen i Uyuni

Då har vi varit och besökt Uyuni med tillhörande saltöken. Uyuni i sig är inte mycket att blogga om men saltöknen var desto häftigare.

Saltöknen var för länge sedan en sjö som sedan har torkats ut och kvar är allt salt från sjön. Det finns fortfarande vatten men under allt salt på ned till 10 meter. Det ska ha varit väldigt mycket vatten här förr, hela dalen ska ha varit fylld med vatten tydligen och det ska, enligt guiden, ha varit 25 meter djupt.

Dagen började med att vi blev upplockade av ett gäng Toyota Land Cruisers som vi sedan begav oss iväg med till en liten håla där dem använde saltet från sjön. Dem exporterar tydligen ingenting av saltet då alla grannländer får sitt salt ifrån saltvattnet dem har vid sina kuster. Vi fick se en gammal gubbe försluta påsar med salt i vilket var ”processen” om hur de tar tillvara på salt. Dock såg Pia att två stycken Liljeqvistare i gästboken på bara föregående sida. Lite kul ändå.

Väl ifrån byn så åkte vi en liten sväng och hamnade ganska snart på saltfältet och direkt i början så är saltet blandad med en del vatten. Vi stannade ganska tidigt för att ta lite foton och det blev lite hopp- och posebilder. Jag fick agera brygga när Pia skulle ut på en liten ö med salt genom att låta henne stå på mina kängor.

Saltöknen är ett ganska häftigt ställe. Det ligger på ca 3600 meter över havet och man kan se i princip hur långt som helst. Det har hänt ett fåtal gånger innan på resan på dessa höjder men just i saltöknen var det något speciellt. Med hur långt som helst menar jag att det finns inget som bryter horisonten utan den fortsätter in i evigheten. Sen är det lite häftigt att bara åka på salt dessutom, man tror att det ska påminna om snö men är i själva verket ganska hårt och kompakt. Jag lyckades inte skrapa hål med mina naglar till exempel.

Från första fototillfället åkte vi vidare mot ett salthotell som dock mer verkade vara kiosk/turistfälla. Huset var byggt av salt endast och åtminstone stolarna var i salt. Dock såg jag inga hotellrum utan det var mest en kioskdel där man kunde köpa samma ”alpacka”prylar som på alla andra ställen samt lite snacks och dricka. Väldigt många butiker som säljer halsdukar, vantar, sockar säger att deras är gjorda i rent alpackagarn. Så är inte fallet förstås utan ska man ha alpacka ska man köpa det i riktiga alpackabutiker. Jag har själv köpt en alpacka halsduk i en riktig butik och det är lite skillnad, både i pris och kvalite.

Väl från det stället åkte vi vidare till ingenstans där vi stannade och lekte loss med våra kameror. Eftersom det inte finns några fokuspunkter mitt ute i ingenstans i en saltöken så går det jättebra att leka med perspektiv. Vi ställde till exempel en vattenflaska i förgrunden och sen sprang man bort och så stod man bakom flaskan fast det ser ut som att man står på den och är jätteliten. Man kan också ställe en person i förgrunden och andra personer i bakgrunden så ser det ut som att personen längst fram är både mycket större och som att han/hon lyfter de i bakgrunden. Ni kommer förstå när ni ser bilder på det hela. Men det var roligt och ju längre tid man höll på desto bättre idéer fick man.

Efter den roliga stunden åkte vi till en ö i saltöknen som inte består utav salt utan av koraller då ön har både legat under vatten och på senare tid ovanför vattenytan/saltytan. Detta har resulterat i en ö som är uppbyggt av lavastenar och koraller där det växer sjuka mängder kaktusar. Har nog aldrig sett så mycket kaktusar på en sådan liten yta samtidigt. Dessutom är kaktusarna långa trots att de bara växer 1 cm per år så var den längsta över 1000 cm. Många var ju lätt längre än mig och har då växt i 176 år vilket är imponerande. Vi fick även en vandring på ön som var ganska tung då det var varmt samt att vi är på hög höjd vilket är lätt att glömma bort.

Efter ön och en helt okej lunch så valde några av oss att återvända till hotellet medans resten skulle åka till en tågkyrkogård. Väl vid hotellet möttes vi av en låst dörr och en röst inne från som säger att hon har varit inlåst sedan vi åkte iväg imorse. Marco ringer till någon och lite senare dyker det upp en ung tjej som öppnar åt oss och hon får sig en ordentlig utskällning.

Jag funderar på hur dem tänker de som äger hotellet. När större delen av de som bor åker i väg på utflykt så bommar dem igen och återkommer när vi ska återvända. Sen att dem låste in en av oss från klockan 8 eller 9 till klockan 15 utan möjlighet att ta sig ut och köpa mat eller vatten är ju rent av skamligt. När vi kommer upp på rummet så är sängen inte heller bäddad, badrummet inte rengjort och papperskorgen inte tömt. I papperskorgen lägger man allt papper man använder under sina vistelser på toaletten eftersom man inte får spola ner papper i toaletten.

Samma sak, att folk står på fel sida av låset, hände under natten tills idag. När folk kommer hem från krogen så är hotellet igenbommat och låst på dubbla dörrar. De står och skriker utanför och vi bor en trappa upp från entrén. Tillslut går jag upp och hinner då precis i tid tills en av personalen kommer för att öppna. 1 timme senare händer samma sak igen men det slutar med att någon eller några sover i bussarna för att de inte kommer in i hotellet.

Herregud, har man ett hotell så får man väll se till att sköta det, antingen får man se till att vara klar och tydlig med tiderna som gäller eller så får man ha en person i receptionen hela tiden. Jag förstår att dem låser på kvällarna men det ska också finnas någon där som kan öppna när någon kommer eller om det händer någon på insidan.

Hela hotellet vekar lite B, alla rumsdörrar tjärvar så pass att man nästan får använda våld för att kunna öppna/stänga dem. Tydligen så lutar våningssängarna, en del har fått smutsiga sängkläder, mina luktar lite lätt rök. Alla rum har olika handdukar, vi har en såndär turistig sak med delfiner på, ingen städning som det verkar, toalettdörrar utrustade med två fönster, förvisso frostade men ändå. Nä, det blir nästan till att gå in på TripAdvisor och ge hotellet ett riktigt dåligt omdöme för det är precis vad det förtjänar.

Vi var för övrigt i Uyuni den 27 december men hotellet har inte wifi så jag kommer inte kunna posta detta här och nu utan det får vänta tills Potosi. Förlåt pappa för att du inte har fått någon grattishälsning men även mobiltäckningen är i botten i denna stad men grattis i efterskott. Hoppas ni har haft en bra dag med jordgubbstårta :P.

Nu väntar en och en halv dag i Potosi innan vi åker vidare mot Argentina. Vi får se hur vi mår i Potosi men lite tänkte jag nog gå runt och kolla. Det är ju världens högst belägna stad tydligen och ligger på runt 4000 meter över havet.

God Jul

God Jul från La Paz! Nu sitter vi på den svenska restaurangen bredvid vårt hotell och ska beställa in en svensk pytt i panna så här på julafton. Vi har spenderat dagarna med att shoppa och besöka diverse småbutiker.

Solen skiner mellan molnen och det är knappt 20 grader varmt. Imorn åker vi vidare mot högre höjder 😦 då vi åker till Potosi som är Marcos hemstad och där dem har en silvergruva. Men redan dagen efter åker vi vidare mot saltöken i Uyuni som tydligen ska vara väldigt häftigt.

Men som sagt, God Jul på er alle sammans och hoppas ni har det bra hemma i vinter Sverige.

Ett tag sedan sist

Det har hänt en hel del sedan jag bloggade senast, vi har bytt land från Peru till Bolivia, vi har sett och åkt på världens högst segelbara sjö, jag har varit sjuk och vi har besökt tre stycken städer samt åkt igenom staden med världens sämsta vägförhållanden.

Även om många av er säkert läser Pias blogg så för att inte oroa er så börjar vi med mina sjuka dagar. På väg från Puno till Copacabana åkte jag först på feber i bussen. Jag satt och frös när andra gick omkring i t-shirt och shorts och folk trodde att man kunde steka ägg på mig. Febern gick dock över på natten men byttes istället ut mot att jag blev dålig i magen och tappade all aptit. Men igår var jag bra men nu är magen återigen lite sämre men ska stoppa i mig lite Dimor ihop om att det hjälper.  Men jag lever iallefall och jag har Pia som tar hand om mig.

Innan vi lämnade Cuzco så hade vi en heldag där som vi använde till att besöka ett chokladmuseum samt inkamuseet som mest bestod utav en massa gamla stenar och bitar av vaser men lite intressant var det. Vi käkade på Los Perros som är en australiensk restaurang där dem serverar det mesta och allt smakar verkligen utsökt. Vi beställde bland annat in en 400g hamburgare som var bland det största jag sett.

Dagen efter bar det av mot Puno och Titicacasjön och på vägen dit åkte vi igenom Juliaca som är staden med världens sämsta vägförhållanden. Vi åkte, på vad jag tror var, huvudvägen igenom staden och den var gropig, vattentäckt på sina ställen och lerig. Vi satt och skumpade fram i typ 20km/t ganska länge innan vi nådde andra sidan och hittade stadens universitet som var det mest futuristiska jag sett. Men vägen var sämre än en svensk grusväg om det säger er något.

Väl i Puno fick vi möjligheten att åka ut på Titicacasjön för att besöka indianerna som bor på vassöarna men jag och Pia avstod det äventyret utan tog det lugnt istället och det var kanske tur det med tanke på att jag blev sjuk samma dag. Puno kändes som en stad där jag inte hade stannat om jag själv hade fått välja, den gav inga bra vibrationer. Men vi spenderade bara en natt där så det var lugnt ändå.

Bussresan mot Bolivia var inte särskilt lång men vi skulle ta oss över gränsen vilket tog ett litet tag och det blev ju inte roligare när man hade feber. Men vi köade först för att få våra små papper stämplade och sen till en annan kö för att få en utstämpel från Peru. Sen bar det av vidare över ett backrön till Bolivias gräns där vi fick fylla i ett papper, det är standard vid alla landsövergångar, för att sedan få det stämplat tillsammans med en stämpel i passet. På väg därifrån ville tydligen någon militär ha lite pengar för att släppa iväg oss men Marco, vår reseledare, stod påsig och vägrade och en halvtimme senare var vi på väg. Den halvtimmen spenderade jag dock i bussen och i solen vilket gjorde mig väldigt varm och Pia väldigt orolig.

Väl från gränsen åkte vi en kort bit till Copacabana i Bolivia där vi tog in på ett hotell och där jag vilade ganska länge. Pia fick hjälp av Daniel att bära upp våra väskor så tack till honom. Copacabana i Bolvia ska inte förväxlas med stranden Copacabana i Rio. Copacabana i Bolivia är en ganska liten stad som ligger vid Titicacasjön och det är hit alla som ska ut till Solön åker. Solön (Isla del Sol) är ön där inkariket påstås ha börjat och det finns en hel del ruiner på ön som vittnar om det. Jag hade väldigt gärna åkt ut men magsjukan satte stopp för det samt att det var årets ljusaste dag(årets mörkaste i Sverige) när vi var där och Bolivias president var på ön tillsammans med 50 000 bolivianer och turister så jag tror att det hade förstört lite av turistandet den gången.

Efter Copacabana satte vi kurs mot La Paz som är huvudstaden i Bolivia och färden dit gick relativt lugnt till, vi kom till ett färjeläge där vi var tvungna att skeppa över båtarna på pråmar så vi andra fick ta småbåtar över. Så jag har iallefalla åkt båt på Titicaca sjön om än inte till något roligt ställe och inte så länge. Både bussarna kom över utan problem och turen fortsatte till La Paz.

La Paz är byggt i en dalgång med hus på alla sidor. Jag hade läst att ankomsten till La Paz skulle vara något utöver det vanliga och det var det verkligen. Man kommer uppifrån högplatån och helt plötsligt kollar man ner på staden som växer åt alla sidor i dalgången. Det var läckert.

En bit in i La Paz får vi byta bussar då våra chaufförer inte vill köra in i centrala La Paz då gatorna är trånga och branta samt att det är ohyggligt mycket folk på gatorna. Så vi får hoppa in i två bussar från hotellet där vi lastar all packning på busstacket. Min väska stor tack och lov längst fram så det är förhoppningsvis den som åker sist men han som packar använder en hel del snöre för att säkra upp packningen och jag tror han har gjord det hela förr så det kändes ändå ganska säkert. Dock var färden till hotellet inte längre än 10-15 minuter och där får vi våra rum ganska snabbt. Jag och Pia får ett rum väldigt snabbt då vi ofta ha förtur på rum med dubbelsäng och dom vill ofta dela ut dom först. Rummet är helt ok med utsikt upp över ena sidan av dalgången. Duschen var dock läskig och man fick lite dåliga vibrationer i fingrarna när man rörde vattenreglagen så jag använde mig av en plastpåse för att motverka det. Det var nog den snabbaste duschen hittills.

På kvällen gick vi till the Steakhouse där vi käkade supergott kött, jag och Pia beställde in 300g Jack Daniels marinerad och flamberad oxfile medans Daniel tog samma sak fast 1200g. Han fick i sig hela biten och fick en t-shirt som pris samt att han tydligen ska finnas med på deras facebook sida där dem har en Wall of Fame.

Idag ska folk cykla Dödens väg men det ska inte vi. Vi ska istället ut och shoppa lite kläder, smycken och annat nödvändigt.  Tydligen finns det mycket alpaca grejer här samt massa turistsaker men det här ska vara det billigaste landet på resan så vi får passa på här.

Dödens väg tar förövrigt 15 cyklisters liv per år i snitt och i år är det ”bara” 10 som har cyklat av kanten så vi får väll se hur många som återvänder. Förhoppningsvis alla men oddsen är ju emot dem. Vädret ser dock ut att vara ok idag men dem ska ut utanför dalgången och upp på 4500 meters höjd för att sedan cykla ner till 1200 meters höjd på en slingrig grusväg med 600 meters stup på ena sidan. Men det kändes som att det var ganska många som inte skulle cykla, jag trodde att det bara skulle vara jag och Pia men det är ganska många i vår buss och ett gäng till i den andra bussen. Dock är tydligen utflykten nästan tolv timmar så det är verkligen en heldags utflykt.

Om ni tycker att vi inte verkar vara med på så många utflykter så stämmer nog det ganska bra. En del är inte av intresse, andra känns som turistfällor, till exempel Vassindianerna där det mest intressanta tydligen var en kattunge att fota. Men det är ganska många utflykter under resans gång och ingen av oss är sån att det måste hända saker varje dag för att vi ska vara nöjda. Nu har vi förvisso missat lite grann på grund av sjukdom men det har ju hänt att vi inte har velat bara. Men det är ju fördelen att man kan välja lite som man vill. Nu tror jag det vankas frukost och min mage känns som att den har lugnat ner sig, om jag inte jinxar det med denna rad.

Imorgon är det julafton och då ska det tydligen bli julbord här hos oss. Vi får hjälp utav en svensk tjej som har flyttat hit för ett tag sedan men som också är gammal matansvarig på Rosa Bussarna. Ska väll försöka få upp ett God Jul inlägg imorgon så på återseende.

Föresten, är det någon som blir ledsen om jag tar bort hotellsidan med alla hotell vi har bott på under resans gång? Jag har inte uppdaterat den på ett tag och det verkar inte vara någon större aktivitet just där.